Take me away

Det är jobbigt att lådsas vara skit glad, när man inte är det. Men det är nästan jobbigare att inte veta varför man mår som man mår. Just nu känner jag ingen glädje överhuve taget känns det som. Jag vill inte vara den som är den. Som sitter och skriver hur skit allt är. Men jag måste få ur mig mina känslor just nu och i MIN blogg kan jag ju skriva vad jag vill . Jag saknar min mamma som fan. Hon är verkligen den enda jag vet aldrig kommer lämna mig. Hon är den enda jag känner mig trygg hos. Och det är jävligt jobbigt att känna så. Att inte kunna lita på någon. Självklart har jag förtroende för andra, men det går inte att jämföra med sin egen mamma. På onsdag åker jag till henne i sala och på fredag åker vi till våran stuga i lysekil. Och fyfan vad skönt det ska bli, har aldrig velat komma bort så mycke från allting som nu. Jag måste få vila, struntar i om jag sitter på klipporna varenda kväll och gråter. Om det är det som behövs för att jag ska orkar så får det bli så. Sen när jag kommer hem får jag ta nya tag och ta tag i mitt liv. Skaffa mig ett jobb och leka vuxen. För jag känner mig fortfarande liten och hjälplös. Jag vill inte växa upp, men det är dax nu. Det är bara att se sanningen i vitöga. Men hur som helst kommer jag att lyckas, det vet jag. Hoppet är det sista som lämnar mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
SMILE CUZ I DESERV TO!