Varför vill man alltid ha det man inte kan få?
Det spelar ingen roll vad det är, men jobbigast är det nog med killar.
Dom killarna som är så himlans söta mot en, som alltid talar om för dig hur fin du är.
Han som skickar sms och säger godnatt, och när du vaknar har du fått ett där det står godmorgon på.
Tro mig, dom killarna finns. Och dom är fan inte så uppskattade som dom borde vara.
Så fort vi träffar en sådan kille slänger vi dom i väggen.

Nej vi ska istället sukta efter dom som får en att känna sig otillräcklig.
Dom som man inte riktigt vet vart man har och helt plötsligt byter ut dig mot någon annan.
Eller tro inte ens att han byter ut dig, han minns knappt att du fanns.
Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på sånt här. Hur dom får en att må?
Dom som egentligen inte förtjänar en tår ner för din kind, han får tillslut dina kinder genomblöta.

Problemet med mig är att jag vet alltid från början om han är en badboy eller inte.
Ändå ger jag mig in i skiten och hoppas på att kunna ändra honom (tror jag).
Ibland undrar jag om jag njuter av att känna mig otillräcklig och gå runt med magvärk?
Nej, så är det i allafall inte.
Daniella säger alltid till mig:
Du vet ju hur du är själv, tänk som dig själv, så tänker du som honom.
Och det är nog rätt, jag är precis lika dan.
Så länge han inte har mitt hjärta.

Behövde bara skriva av mig, mina tankar åså. Inte för att jag känner precis såhär nu, men har gjort och kommer nog känna så många gånger till. Nu ska jag iaf ta en cigg och fortsätta kolla på dhw som har premiär idag eller vad man säger höhö. Imorgon SKA jag till praktiken vare sig jag eller min sömn tillåter det.