Nej, om man skulle vara den som är den och höra av sig till pappa? Enbart tanken tar emot så enormt. Men jag tänker inte vara lika svinig. Jag tänker inte ändra på mig och beté mig på samma sätt som han gör bara för att behandla som man blir behandlad. Nej. Inte för att jag ringer för världens bästa andledning. Men bättre att ringa för något än att inte ringa alls. Jag ska fundera på det ett tag till.


sandra och daniel :) Första gången vi träffades.  Det var väl typ 2 till 3 år sen.

Hela förra sommaren satt jag här nere och pratade i telefonen med Daniel. Och även om den sommaren inte var den bästa, så gjorde han den så bra som den kunde bli. Fyfan vad jag saknar honom. Det går inte mer än två veckor förräns jag tänker på honom, på oss. Skrattade han skrattade jag, grät jag så grät han med mig. Ungefär så var det. Haha minns när jag skällde på honom för att han var på fest med hells angels eller vad fan det var, kanske var bandidos. Shit the same, jag var livrädd att det skulle hända något. Och när han skulle ta bilen den natten, fyfan alltså. Haha! Jag säger som jag brukar göra "han var nog min bästa tjejkompis" HAHA. Jag önskar verkligen att han läste det här, men det gör han nog inte :(! Igår låg jag hela natten och tänke på allt vi pratat om och allt som har hänt. Skrattade lite för mig själv, grät lite för mig själv. Vi två var som en. Nu är det bara en enda stor nolla. Finito, nada, end of story, finns inte mer. Jag vill så gärna höra av mig, men du får inte prata med mig och jag ska inte störa. Känslorna för dig var/är enorma. Det var inte kärlek, det var väl knappast bara vänskap. Det var bara känslor, underbara känslor.