kan man inte bara va?

Jag har en jätte konstig känsla i kroppen. Jag brottas mellan att älska mig själv, och att hata mig själv. Jag skäms stundvis över allt jag är och stundvis hyllar. Jag kastas mellan att ångra allt jag valt i det här livet. Till att älska att jag vågar, älska att jag tror mig kunna. Jag är rädd för andra människor. Rädd för vad de kan göra för att förstöra för mig. Rädd för att påverkas. Jag släpper sällan in någon. Jag tror ont om många. Jag är förstörd sedan tidigare. Jag vill vara stark nu. Jag tänker alldeles för mycket på andra människor. Vad tycker dom, hur mår dom egentligen? Jag tänker alldeles för mycket på mig själv. Vem vill jag vara, hur gör jag rätt för mig, hur är jag the best I can be? Jag slappnar sällan av och min osäkerhet kväver mig och tvingar mig till tystnad. Jag vill inte vara tyst. Jag vill kräkas upp min blyghet, jag vill plåstra om mitt samvete. Ibland känns det konstigt att vara människa. Man är som alla andra, men annorlunda. Man har samma möjligheter som alla andra, fast har endå egna vägar. Och ibland träffar man människor som inte känns verkliga. För perfekta eller för oäkta. Såna som det gör ont att umgås med. Såna som inte ger någon bra energi. Då undrar man om man själv är sån. Eller om man är någon annan. Och så får man en konstig känsla i kroppen. Och gråter. Ibland undrar man om man tar för seriöst på livet. Tar för seriöst på människor. Kan man inte bara va?

db

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
SMILE CUZ I DESERV TO!