Den enorma klumpen i magen jag får av att tänka på döden är inte att leka med. Det värsta är att jag inte kan låta bli. Rädslan av "är" till "var" är så otroligt skrämmande nära varandra att jag inte ens förstår att det finns så många människor på denna jord. Från att finnas till att inte finnas kan gå på ett ögonblick. Och finns vi inte kvar då? Jag kan inte få in i min vildaste fantasi att jag inte kommer finnas kvar efter ett skott i huvudet. Men jag kan inte tänka mig att jag finns heller. Om man inte syns, finns man inte. Så är det även om man lever. Sitter man inne hela dagarna glömmer tillslut dina medmänniskor dig. Det är så vi fungerar. Men jag vill tro på ett liv efter döden. Betyder döden "slutet" eller betyder det "början på något nytt"? Jag vill tro på det sista. Jag tror det hör med min nyfikenhet att göra, att jag inte kan sluta spekulera. Men jag är så otroligt rädd, rädd för att det kanske är slutet ändå och det är vid den tanken jag börjar tänka på hur mycket jag älskar att leva. Man är aldrig nöjd med det man har. Det är inte förrän man stöter på otur en dag man kollar bak och saknar allt det man just då tog för givet. Det var ju alltid bättre förr, det är så vi säger det. Men då kommer just denna dag vara bra om en vecka, eller om ett år. Att ta vara på dagen och leva i nuet är inte många som gör. Och dom som gör det, det är dom som ser framtiden som något posetivt. Det är dom som kollar bakåt i tiden och tänker "ja, det var bra förr" men jag kan se till att framtiden blir bättre. Gräset är inte grönare på andra sidan. Dom har inte satt upp en osynlig mur att försöka klättra över. Dom lever för dagen och tar vara på livet. Och jag har inte bestämt mig, om jag är en av dom eller inte.. det jag vet är att det är inte försent att leva.