Jag har läst gamla konversationer
som fått mina ögon att tåras.
I efterhand syns det så tydligt.
Självklart var gränsen redan nådd innnan
jag hunnit be om ursäkt tusentals gånger.

I efterhand verkar jag så dum.
Jag vill glömma orden och radera minnet.
Få ändra på ordföljden och undvika förstörelse.
Eller börja från ruta noll
med citat från release me.

Sanningen är att jag saknar.
Och du är överallt men aldrig nära.
Du talar högt och skrattar tyst,
men tillåter dem inte veta.
Eller så är deras förtroende större än mitt.
Jag saknar dig.
Och ibland tror jag att jag ska gå sönder.

___________
'Jag har raderat all existens på otäckheter
och blundar för kommande nedslag'

Jag skriver i koder bara för att jag inte vågar uttala de rena orden